vantanpaskrutten

Jag tror min kropp håller på att ge upp...
Min graviditet håller på att ta kol på min kropp.
Foglissnongarna kommer allt oftare och gör att jag knappt kan ta mej ett steg framåt.
Kommer allt när jag är ute på stan och då ska jag ta mej uppgiven och ledsen(pga smärtan) till bussen och sedan hem.. Det är en hemsk känsla..
Min kropp strejkar ihop..
Idag tog den den korta promenaden från busshållsplatsen hem ungefär 15-20 min och som tar normalt 5 min...
Sen så bor vi ju på översta våningen(3tr) utan hiss.. Så då ska man gå/hoppa upp för trapperna med gråten i halsen...
Äntlingen inne i lägenheten kommer nästa problem, Skorna...
Hur fan tar amn av sig skorna när man inte kan börja benen eller luta sig framåt pga magen..
Men efter mycket om och men fick jag av mej dom och det var  bara att lägga sig här i soffan...
Nu kommer jag inte upp... Eller det går men det gör förbanat ont och tar väldigt långt tid.

Sambon jobbar eftermiddag. =( Så jag får ingen som sköter om mej och tycker synd om mej..
Men det är nog lite tur också.. Annars hade jag nog skällt på han för att.. Som inte är hans fel..

Det jobbigast att ligga här är att jag vet hur mycket jag har att gör i skolan nu innan lillskrutt kommer ut...
Men det är inte värt att försöka ens. Kan inte sitta på en vanlig stol... Så det får vänta tills i morgon och hoppas det är mycket bättre så jag får saker gjorda.. =)


Nu ska jag ligga och kurera kroppen...

Och ta mej till toaletten.. Inte det lättaste nu.. Men nöden har ingen lag.. När lillskrutt har kommit på att det är roligt att sparka mamma på urinblåsan.. =)